Igår pratade jag och en kompis om att vara dumsnäll... Vi kom båda fram till att vi båda är det, till exempel... Jag lovar min vän som ska flytta att hennes katt kan få bo här under tiden de flyttar grejer.. Självfallet visste jag att det skulle bli längre än så, men jag ville ändå vara snäll och ställa upp, man kanske får igen någon gång. Katten är fortfarande kvar snart två veckor senare..
Samma vän hade panik, hon hade ingenstans att ställa alla sina grejer, jag lovade att hon skulle få hyra in sig i mitt förråd men sa att hon måste skotta upp en gång dit själv, för att jag inte orkar. Hon skottade aldrig någon gång, istället ringde hon dagen innan hon skulle vara ute ur sin dåvarande bostad och frågade om hon fick sälla in prylarna i garaget mitt.
Där skulle jag ha sagt; NEJ! stopp! Jag behöver mitt garage, för jag behöver ha min bil där.. Men gjorde jag det? Nej då... Jo det går så bra så, men bara några dagar, så fort du är klar med urstädningen så får du komma och börja förflytta grejerna till förrådet. Hände det något? nej då.. Mitt garage är fortfarande fullt av prylar, från golv till tak, ni vet sådär fullt att man inte vet om man vågar öppna dörren ens en gång utan att det ska ramla ut grejer.. som på film typ..
Jaja.. bara konstatera.. Jag är så jävla snäll att det skadar mig själv. Jag måste sluta upp med det här! Fy mig!
Nu ska jag fortsätta med mitt samhällsprov. så baj baj.. :)
Dumsnäll blir man bara när man glömmer sig själv! Pöss
SvaraRadera